camillsan

Hemkommen från sjukan nu. Kom hem igår. Jag är så stolt över mig själv som överlevt. Vissa stunder, efter operationen trode jag att jag skulle kollavippa, vilket jag ville vissa stunder när jag måde som sämst. Men för var dag som gått så har smärtan blivit lindrigare och nu ser det ljust ut. Snart kanske jag är fit for fight igen.

Förra måndagen när jag åkte upp till Linköping var jag hur lugn som helst inför operationen. Jag sov hela natten och på morgonen blev jag väckt, fick gå och dusch, i något medel som gjorde håret till ett enda stort trassel. Sen fick jag byta om till operationskläder, la mig i sängen fick nån lugnande tablett och sen klockan åtta på morgonen rullade dom ner sängen med mig i till operationssalen. Jag var inte ett dugg nervös, kände ingen oro eller nånting över de strax skulle in och skära och hålla på i sakallen på mig. Jag la mig på operations bordet och fick andas in luft gas, allt började snurra och jag kände hur tunga ögonlocken började bli. Sen minns jag inte mer.

Operationen skulle ta två timmar, men tog åtta och en halv timme.
Operationen gick inte som de hade tänkt sig, de hittade små hjärn blödningar, och jag hade en massa nervtrådar som låg i vägen så de var tvugna att öppna upp mer i huvudet på mig. Cystan hade väggar som de var tvugna att öppna och jag vet inte riktigt allt men till slut fick dom in shunten på plats och kunde sy igen skallen.

På eftermiddan när jag vaknade upp mådde jag värre än sämst. Det första jag sa när jag vaknade var till mamma, jag frågade om jag hade nått hår kvar. Jag var så orolig för mitt hår. Det är jag nu också! Jag har inte fått duscha det än och det känns som svinto. Inte kul alls! 

Ialla fall så låg jag uppe i linköping till fredagen, då var jag lite piggare och klarade stå upp utan att må så illa att jag började spy. På fredan fick jag åka ambulans vilket jag hade sett fram emot. Men det var inte så kul som jag trode det skulle bli. Det var en hemst bilfärd till Jönköping. Jag mådde fruktansvärt ialla och hade fruktansvärt ont i huvudet. Till slut kom jag fram till Jönköping och där började jag bli piggare, klarade att gå själv fram och tillbaka till toaletten utan någon som höll i mig. Efter varje dag som gick försvan lite utav trycket i huvudet.

På fredan kom Anna och körde hem mig. Det var också en hemsk bilfärd. På en vecka hade jag inte varit uppe mer än gått några meter och sen lagt mig i sängen igen pga trycket i huvudet och illamåendet. Nu gick jag hela vägen från avdelningen ner till parkeringen där bilen stod, satt upp hela vägen hem. Jag hade svårt för att andra, mådde ialla och hade ont i huvudet. Det var hemskt! 

Det var en lättnad när jag kom hem. Hemma är bäst. Mamma och pappa.
Jag försökte äta men det gick inte, mat har inte varit på tal om under tiden jag legat på sjukhus. Där fick jag max o mig en halv potatis. Men efter vilat någon timme fick jag i mig lite mat och nu har aptiten kommit tillbaka.
Spänningen i huvudet jag får så fort jag sitter eller går upp börjar släppa mer och mer.
Det är jobbigt än men det ser ljust ut!

I veckan blir det till att stanna hemma och vila, och försöka vara uppe och gå så mycket som jag orkar för att komma igång igen. Sen ska Även stygnen tas bort.

Mina krigs skador.