camillsan

Saknar mina fina vänner i klassen, Anna Amar och Chirin kom och hälsade på när jag låg på sjukhuset i Jönköping, de hälsade från alla andra i klassen och så hade de med sig en nalle och ett kort från alla. Det är så otroligt söta.
Min älsklings Johan kom och hälsade på en dag också, saknar han något oehört mycket!
Familjen hälsade också på under tiden jag låg inne, besöken var det bästa. Det var långtråkigt att ligga inne, det var nästan så att man ringde på sköterskan för att  be henne underhålla en lite. Telefonsamtalen var också uppskattade även fast jag mest kanske lät trött och sur tillbaka ibland, men det var bara för att jag hade ont. Inerst inne var jag världens lyckligaste

Ville bara säga med detta att jag är lycklig som har så fina vänner och människor i min omgivning som bryr sig.

Kärlek är det finaste som finns.
 
Jag är så kär också! Ibland kommer jag på mig själv att jag går och ler så att mungiporna står änna uppe vid öronen ungefär, det är då jag atumatiskt täker på hur underbar killen är jag träffat. Jag kan inte sluta tänka på honom, han får mig så lycklig och allt känns så bra. Att få kolla rakt in i hans ögon får mig verkligen att glömma allt annat, jag fylls av kärlek. Hans blick är magisk, och på tal om hans underbara omslutnande famn. Jag känner mig som en prinsessa i hans närhet. Han är vackrare än vackrast, smart, snygg, rolig, charmig, han är allt man kan önska sig. En prins :)
Min prins och jag älskar honom.



PROBLEM
Jag måste tala ut om mitt hår också, jag har det verkligen inte lätt! Mitt hår är katastrof. Varje gång jag går förbi en spegel och få se hur jag själv ser ut i skallen börjar jag nästan lipa, låter ytligt jag vet, men jag mår verkligen inte bra av att se mitt hår som ett fågelbo på ena sidan, rakat lite och ful hårfärg. Det är hemskt! I nån vecka nu får jag gömma mig i mössa! Sen innan studenten hoppas jag att frissan kan göra ett under med mitt hår. OMG

Dagens plan!
Huvudvärken/trycket känns som om det har stannat, det blir liksom inte bättre för varje dag nu utan det känns som om det känns lika dant hela tiden, kanske det blir bättre sakta men säkert, jag är lite otålig av mig. Jag vill att det ska bli bra nu! I eftermiddag ska mamsen in till Värnamo så jag tänkte passa på att följa med till Sandra och vara där ute sålänge. Jag tänkte att då få jag se hur pass ont jag får, om jag överlever. Iså fall kanske jag överlever att gå till skolan snart. Jag få testa mig fram och se hur länge jag orkar vara uppe. Hos Sandra kan jag ju alltid lägga mig och vila om jag "dör".